Nu är det tio dagar kvar. Helt sjukt. Obeskrivligt. Förstår inte hur jag vågar, hur jag ska klara av detta.Trots det så vill jag verkligen åka NU. Nu nu nu. Orkar inte vänta. Det är det som är det värsta. Att vänta. Det är fortfarande så konstigt alltihopa. Om sex månader kommer det kännas konstigt att prata svenska, kommer drömma på engelska, kommer uppleva språket på ett så sjukt annorlunda sätt. Känns bra. Komplikationer har ändå uppstått, gjorde allting onödigt förvirrande och blev onödigt besviken. Men man ska inte haka upp sig på det dåliga. Danni, vi kommer ses under året. Mimmi, vi ska skypea. Annars blir det inte alls som vi har tänk. Är lite avundsjuk att dessa två tjejor kommer kunna ses ohejdat under dessa tio månader... Idag ska det packas. Ska ta fram allt som ska med, packa ner mitt liv. Insane.