detta är en person som jag ser nästan varje dag här borta. kännde av denna irritation och frustration redan vid första gången jag träffade personen. som sagt, jag har träffat/sett denna person majoriteten av dagarna jag har varit här borta. vilket måste vara någonting mellan 200-240 dagar. frustrationen med denna person har aldrig minskat, den har antingen varit stabil (om frustration nu kan vara stabil) eller gått upp. har aldrig kännt såhär om en person innan. visst har jag haft blandade känslor om vissa personer de senaste åren men det har för mestadels berott på bråk. detta handlar inte om konfliker över huvudtaget. vi har nog aldrig haft en konflikt. denna person vet alltså inte hur jag känner. och det är förstås mitt fel. men om jag skulle säga rakt ut vad jag tycker och tänker, skulle det bli severe consequences. vilket också är extremt jobbigt. det jobbigaste dock, är att behöva stå ut. stå ut varje dag. att alltid vara arg/frustrerad/irriterad på en person i ens omgivning. att vara nästintill hjälplös och maktlös i en situation som denna. detta handlar alltså inte om mobbning. detta handlar om hur väldigt olika vi människor faktiskt är. visst finns det gånger då personen i fråga is pushing my buttons with purpose men det finns verkligen ingenting jag kan göra än att ignorera.

vet inte hur många gånger jag har haft ångestattacker här borta. vet inte hur många gånger jag har legat sömnlös om nätterna. vet inte hur många gånger jag har velat åka hem pga denna person och vet inte hur många gånger jag har tvingat tillbaka tårarna. jag förstår verkligen inte hur man kan leva med en sådan här person i sitt liv. det är nästan fånigt hur mycket denna person påverkar mig utan att veta om det. det är fånigt hur mentalt rubbad jag blir när denna person är omkring mig. jag blir någon annan. jag är inte mig själv runt denna person och jag hatar vem jag blir. det är fånigt att ingenting har gjorts. det är fånigt att behöva stå ut med en person som man verkligen inte känner sig bekväm med i tio månader. men som redan sagt, konsekvenserna skulle bli FÖR allvarliga om jag går min egna väg.

tro mig när jag säger att jag har försökt göra någonting åt detta. men varje gång har jag misslyckats. det har runnit ut i sanden. nu är det mindre än två månader tills vi utbytesstudenter åker hem. fick biljetterna för någon vecka sedan. varje gång jag tänker på det tvingar jag mig själv att hålla tårarna tillbaka. förstår inte hur jag ska kunna lämna detta land och alla här borta och återuppta livet hemma i sverige igen. å andra sidan ska det bli så himla skönt att få komma hem till famlij och vänner igen. det finns dock en person som gör det lite lättare att lämna detta land. och det är denna person. jag skriver inte detta för att folk ska tycka synd om mig, för det vill jag inte. det låter även som att jag är depressiv, det är jag inte. jag skriver detta för att jag tycker det är ganska intressant hur vissa människor är för olika för att kunna gå ihop.